Höknästet snappar upp uppgifter i en finsk tidning där Lasse Pirjetä räknar med spel i Malmö efter att skadan är läkt.
Ja, det är väl klart han ska räkna med det och säga det i media. Allt annat är ren idioti och oproffsighet.
Han har ju ett gällande kontrakt och han rosade inte marknaden förra säsongen. Klart han inte är speciellt het och har man då ett gällande kontrakt med fet lön är det väl klart man säger och vill ta chansen att spela upp sig. Så dum är inte ens Pirjetä trots X antal bortsupna hjärnceller. Tom så bortsupna så han kom full till träning.

Nu är ju dock saken så här att varken Torgny, Bobo eller Peter Andersson vill veta av Lasse. Det var fullt tillräckligt denna säsongen och man har dessutom täckt fullständigt på forwardssidan
Men för guds skull människor! Ni måste väl ha märkt hur Malmö fullständigt ignorerar Pirjetä!
Inte ett ljud när spelartruppen presenterades på första isträningen att där var en skadad Pirjetä som ingår i truppen, James Jernberg använder nummer 11 på försäsongen trots att där är andra lediga nummer, officiella hemsidan presenterar finnarna som "Malmös fyra finnar", han är inte ens i Malmö och umgås med truppen som Tuukka Mäntylä exempelvis gör i Frölunda trots skada och han nämns överhuvudtaget inte som de frånvarande.
Nämnde förresten för Bendelin att Pirjetä fortfarande återfanns i truppen på hemsidan, svaret blev lite smått nonchallant "Haha, va fan har dom inte plockat bort honom för, han kommer inte spela under min ledning iallafall".

Den enda utvägen jag ser i Pirjetä-såpan till att han ska spela här är att vi drabbas av akut skadekris på 5-6 man just när han återkommer från skadan. Men knappast ens då, faktiskt.
Skulle Calle Steen, Jens Svensson, Micke Wahlberg eller Calle Söderberg acceptera att där kom in en stor tung finsk alkoholist som förpassar någon av dessa ut på en kant eller upp på läktaren? Jävligt tveksamt.
Skulle vi supportrar ens acceptera det trots att vi är dåliga på att säga till vad vi tycker och tänker? Om vi nu bortser från folks eventuella nöje i att se mig stå och gapa i en Rögleklack, vilket i sig ändå känns rätt omöjligt att genomföra.