Marcus Paulsson och hans senaste säsonger
2009-01-30 02:28:24
Marcus Paulsson lämnade under torsdagen Malmö för Färjestad.
Jag blev inte direkt förvånad över att han var en av de första att lämna.
Bloggen kan dock avslöja att Paulsson var en av spelarna som ändå inte hade fått stanna kvar i klubben efter säsongen.
Hur som helst, nu är han borta och då kan det väl passa bra att berätta vilken härlig karaktärsspelare Malmö Redhawks har tappat!
Vem minns inte säsongen 2004-2005 när Paulsson som via en lyckad tryout i Malmö var med i laget som åkte ur, hade ett år kvar på kontraktet men tyckte det var betydligt mer givande att åka till finska bottenklubben Pelicans Lahti.
Där gjorde han förvisso succé till en början och sprutade in mål. Sedan gick det tyngre. När de finska bottenlagen tradtionsenligt släppte iväg sina spelare så nappade TPS Åbo och Paulsson var inte sen att byta klubb.
I TPS blev han allt annat än uppskattad (Pga sin attityd) och trots en okej poängskörd så gjorde han klart med en återkomst till Redhawks i ett tidigt skede. Och direkt när Malmö säkrade elitserieplatsen så var han där och skrev på. För i elitserien så var det plötsligt okej att komma tillbaka.
Sedan blev det en säsong i elitserien där Paulsson var en ganska medelmåttig spelare. En som inte riktigt kunde blomma ut. Landade väl någonstans kring 15 poäng, vilket får anses som rätt dåligt av en spelare som man trodde hade fått ett lyft av säsongen i finska ligan.
Redhawks ner i Allsvenskan och Paulsson ville bort, men denna gången hade karln faktiskt inget samvete att sticka vidare, vilket han naturligtvis ska ha en smula cred för. Det skulle dock ändå visa sig vara hans bästa beslut.
Förra säsongen var strålande. Troligen en av de bästa säsongerna han någonsin kommer göra i karriären.
30 mål och totalt 53 poäng och nu var det en superstar, trodde han. I kvalserien var han dock lite mer anonym. Något enstaka mål blev det, men inte mycket mer än så. Jag skulle vilja lägga honom i samma fack som exempelvis Jens Bergenström, Pär Arlbrandt och Fredrik Eriksson. Spelare som är superstjärnor i Allsvenskan, men i högre sammanhang är dom så gott som odugliga.
Hur som helst. "Pålle" var nu en riktig superstar och han trodde nog han var stadshjälte i Malmö när han bestämde sig för att stanna ytterligare en säsong. Det var ju hur kul som helst att vara superstar.
På försäsongen så lekte han med ett juniorbetonat Linköping, men även mot hyfsat ordinarie Färjestad och HV71. Jag trodde att det verkliga genombrottet hade kommit och var tom av uppfattningen att han kanske skulle testas i landslaget, men icke sa nicke. Serien hann knappt komma igång innan motgångarna kom och Paulsson började tjura öppet inför laget och tycka synd om sig själv.
Det blev en ond cirkel. Och det blev bara värre och värre. Match efter match så skulle han snurra och snurra, trots att ledarna sa till honom att han ska sluta med det där. Han lyssnade inte.
Det spreds dåliga vibbar i laget och tillsammans med sin vapendragare från Bunkeflostrand (Fredrik Eriksson) så tjurade han ner sig och tyckte synd om sig själv mest.
Fråga vilken spelare som helst i dagens Malmö om ett par år när allt lagt sig om hur beteendet har varit...
Trots allt. Paulsson är en klart duglig spelare på allsvensk nivå. I elitserien har han inte visat någonting om man frågar mig.
Det får han väl visa i Färjestad nu. I rätt omgivning så kan det funka.
Jag gråter iallafall inte floder över att han är borta. Tvärtom.
Han får gärna ta med sig Tommy Samuelsson-favoriten Fredrik Eriksson också.
Två spelare som inte höjer stämningen i ett hockeylag. Den saken är säker.
Det krävs att Jörgen Jönsson och Peter Nordström gör ett hästjobb och tar ner dom på jorden. Då KAN det bli bra.
