Jag brukar ha svårt att ta in sådana här saker. Så även idag. Det har tagit tid, men nu sjunker det sakta men säkert in.
Det måste det göra.
Den stora frågan för mig är dock ändå: Kommer vi någonsin fatta? Jag är tveksam. Men kanske bara talar för mig själv. Jag vet inte hur jag ska kunna få perspektiv till detta.
Går det ens?
Förstår vi någonsin hur det känns för dom i Jönköping? Hur det känns för familj, för släkt, för vänner? Hur det känns i Ryssland? Hur de mår i Yaroslavl när hela deras favoritlag inte finns?
Nej, vi som står utanför kommer nog aldrig att fatta. Det känns bara smått patetiskt att ens försöka dra paraleller så jag hoppar.
Det räcker att titta på
denna sida över lagets roster. OBS! Titta bara om du klarar av det.
Det jag däremot kan minnas är alla möten man haft med Stefan Liv. Det blev ändå några. Från läktaren när han släppte fem puckar i första perioden och byttes ut mot Bosse Ahl som även han släppte fem, den 31 januari 2002 i Malmö, och när han räddade ett solklart mål från Peter Hasselblad den 17 januari 2002. Och det är bara några få grejer. Det finns en del duster! Och flest gånger har Stefan Liv varit vinnaren.
Det har inte varit snälla ord alltid, men det är så det ska vara också, när det är på planen. Är dock väldigt nöjd med mitt sista möte med Liv.
Det var i Kinnarps Arena, restaurang Cezar. På väg till playoffmatchen i Uppsala den 18 mars 2010.
Stefan Liv kom något oväntat fram till mig och sa "Hoppas Malmö går upp i elitserien igen. Jag saknar dom.". Det säger ändå en del om vad det är för människa. En genomsnäll kille som vill alla väl. Och jag tror nog faktiskt att han sa det på ett helt ärligt sätt också. Jag tror han saknade Malmö i elitserien.
Nu spelar det dock inte någon som helst roll just idag, för nu är det vi som saknar Stefan Liv och alla hans lagkamrater även om det naturligtvis är naturligt att vi som svenskar saknar den enda svenska spelaren. En spelare som dessutom lyft Sverige till otroligt mycket framgångar.
Förutom att man ägnar tankar till fru, barn och familj så tänkte jag framförallt på en person ikväll.
Stefan bror, Christian "Bubba" Liv. Han är en otroligt hängiven HV-supporter. Han har inte haft det alldeles lätt i livet, och jag vet att han känt en sådan grym stolthet för vad hans bror gjort och gör för hans favoritlag och svensk hockey.
Tänk vilken förebild som är borta för honom. Fy faa-aan, rent ut sagt.
Hur tomt känns det inte för en sådan kille? Jag greppar det inte.
Imorgon spelar Malmö mot Växjö.
Jag hoppas man har backar upp Daniel Josefsson, Ivan Ciernik och Alexander Barta. Det är väl de tre i Malmö som jag främst kan komma på, som drabbats. De har lirat med några av offren.
Men det där är jag helt övertygad om att Stefan Nyman har stenkoll på. Det är en stor fördel att ha en sportchef som har sådana breda kunskaper, så han på rak arm kan säga att den och den har spelat med dom och dom. Även om naturligtvis alla kan beröras, oavsett om man spelat med någon.
Ska Malmö agera? Svaret är självklart! Ja, det ska man.
Det behöver inte vara mer än en tyst minut och möjligen sorgband. Vi snackar trots allt den värsta katastrofen i hockeyhistorian någonsin. Då måste hela världen visa sympatier och det behöver inte vara mer än så. Och där kommer vi återigen in på att det är så svårt att ta in.
Såg någon sportnytt ikväll? Eller TV4-sporten?
Jag lyckades, märkligt nog, hålla tårarna borta. Jag fattar inte hur jag lyckades.
Det var de värsta sportsändningarna jag någonsin har tittat på. Och nej, det är ingen överdrift. Finns faktiskt ingenting som kan mäta sig med detta.
Samtidigt som folk i hela hockeyvärlden sörjer, så höll Sidney Crosby en presskonferens för att berätta om sina skadeproblem och hela den biten.
Det har många varit upprörda för idag.
Jag förstår båda läger. Visst känns det smaklöst, men jag är ändå alltid av uppfattningen att life goes on. Även om man nog ändå borde flyttat fram saker en dag istället. Men återigen. Jag tror inte folk riktigt fattar. Och det är mänskligt.
Sidney Crosby genomförde säkert inte någon presskonferens för att han totalt skiter i vad som hänt i Ryssland. Han kanske inte hade greppat.
Imorgon går jag vidare.
Det känns oerhört skönt att ha tagit in, bearbetat sorger och följt vad som hänt.
Ingen kommer någonsin glömma den 7 september 2011. För alltid en svart dag i hockeyns historia. Precis som hela detta året egentligen har varit med NHL-spelare som lämnat världen.
Det får vara nog med det hemska nu.
Det är vi nog alla överens om.
